Word of Ingabritt

Kommer inte ihåg ordningen. Men det var briljant, för att inte säga genialiskt.

Först gick jag upp. Sen såg jag till att bli berusad. Riktigt ordentligt berusad. Sen glömde jag bort hur det var. Genialiskt var det, för att inte säga briljant. Adjö.

Utan smink

Varenda gång jag får ett infall att skriva, inspiration och sug. Går det inte bra. Som nu, jävla blogg.

Varje dag fantiserar jag om att ta livet av mig. Varje dag läser jag skit på sociala medier som jag föraktar.

Jag har inget självförtroende och tittar varje dag på skit jag föraktar på sociala medier.

Jag var i hop med Kallhälls snyggaste tjej. Skulle säkert fått fingerpulla henne om jag ville men ville bara kramas.

Skjut mig nu. Skjut mig så in i helvete.

 

Ingabritts bänd kapitel 1-1

”Scott Killian Robertson, föddes på 1950-talet, osäkert när, på den gröna ön, till största delen paxad av den före detta riksdelen av Förenade konungariket Storbritannien och Irland, och av inbördeskrig delade nationen, Republiken Irlands, ömsom plågade före detta provins i nordöst – Ulster.

Det går också bra att säga Nordirland.

Som liten var Scott närmast att betrakta som ett underbarn av samma sort som österrikaren Wolfgang Amadeus Mozart. Han rönte viss uppmärksamhet i media och dagspressens söndagsbilagor för sin musikaliska begåvning, och uppvaktades till och med av den unge bluesgitarristen Rory Gallagher, när denne sökte inspiration för sitt musicerande efter att spenderat en intensiv tid i Hamburg.”
Ingabritts band

Dag 4

Askan och röken av bränt gummi. Allt stinker, men är rent för ögat. Mitt hår är blankt, men ruttnar inifrån.

Är jag nykter bankar de på dörren. Försöker jag sova ylar de utanför mitt fönster. Vänder jag på huvudet är du där. Ledsen och sårad.

Varje andetag förgiftar mig.

sad eyes