Dag 4

Askan och röken av bränt gummi. Allt stinker, men är rent för ögat. Mitt hår är blankt, men ruttnar inifrån.

Är jag nykter bankar de på dörren. Försöker jag sova ylar de utanför mitt fönster. Vänder jag på huvudet är du där. Ledsen och sårad.

Varje andetag förgiftar mig.

sad eyes

Annonser

Dag 1

Går upp, kissar, blänger mig själv i spegeln i några minuter.
Tar mig över ansiktet. Okej, en dag till.

Borstar tänderna, klär på mig, stänger dörren och går till tåget. En dag till bara.

Sen försvinner jag.

dandylion

 

I själva verket

har jag redan utstakat allting. Portarna är utplacerade och jag är oförställt hoppfull.

Egentligen samma uppkörda bana, men jag vet, bara vet, att den här gången blir det annorlunda. Andra har redan åkt. Men en stig behöver regelbundet trampas på.

Jag ser oss promenera tillsammans, med långsamt pendlande armar längst sidorna.

Våra händer vill inte röra varandra, men jag smeker med ord. Vardagliga ord om vardagliga saker.

Jag har slutat snegla, och oförsiktigt tittar jag dig i ögonen.

Jag vill röra dig, men vågar inte.

Ogräs tränger fram, och marken under oss blir blöt. Löven blir snabbt bruna och det blir mörkt.

Det är kallt, men jag har ingen jacka att ge dig. Jag fryser mer än du.

En kaktus kippar efter luft i bakgrunden

och plötsligt är du borta.

Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek

Egenm-ktigt_f-rfarande

Titeln sammanfattar egentligen bokens innehåll mycket väl, men jag är väldigt osäker. Boken kretsar kring den snusförnuftige poeten Ester Nilsson som blir förälskad i den äldre mannen och konstfilmaren Hugo Rask. Och redan där vet jag inte vilket ben jag ska stå på. Är Ester en osäker ung kvinna som vill ha en fadersgestalt, eller är hon modern och fördomsfri som går på djupet och ser bortom allt det ytliga? Har jag läst en roman om kärlek eller en roman om vansinnig och possessiv förälskelse? Och vem är det som är skyldig till det egenmäktiga förfarandet? Men det tar inte slut där: för jag vet inte om Ester Nilsson är en attraktiv ung kvinna, eller en genuin tönt med vuxenakne och stora glasögon. Är hon passionerad och sårbar, eller instabil och rent av farlig? Det som förbryllar mig mest är att jag inte kan klura ut om jag vill ligga med henne eller ge henne en rejäl snyting.

Egenmäktigt förfarande är en bok att spegla sig själv i. För mig är boken en episk och storslagen berättelse om en av livets största processer som aldrig tar slut och som man aldrig blir bra på. Det går inte att lära sig någonting när man blir drabbad av något som slår ut varenda funktion på instrumentbrädan. Man flyger i blindo och landar med eller utan landningshjul. Sen slickar man såren en tid, och sen börjar galenskaperna om igen. Ett helvetets kretslopp där dom känslomässiga köttkvarnarna aldrig får nog.

Att Esters objekt för kärlek är en äldre man gör det hela än mer kusligt. För kärleken är inte förnuftig. Kärleken har inte genomgått någon evolution. Den var för 125 000 år sedan som den är nu. Oförnuftig och uppriktig. Villkorad och förtärande. Det är synd att jag inte kan ge boken till någon av mina yngre syskon. Dem skulle verkligen behöva läsa något sådant här. Boken är väldigt tjock i sitt språk och för en ovan läsare blir det som att dricka långfil ur ett vasstrå. Nollvision på kärlekens motorväg är omöjlig, men Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek är den bakåtvända barnstolen, sittkudden och det tvåhundra sidor långa bilbälte som gör att jag faktiskt vågar. En gång till.

Mannen utan hjärta

Etiketter

Sista gången vi träffades åt vi på en japansk restaurang. Kort där efter pratade vi i telefon. Jag ringde dig och berättade att jag hade klippt av mig håret.
Jag minns att jag på restaurangen hade svårt att lyssna på dig. Vi pratade inte om något speciellt. Du berättade om ditt nya jobb, och jag nickade och låtsades lyssna. När vi pratade i telefon var jag desperat. Och du talade om att vi aldrig skulle ses igen.

Efter vårt samtal har mitt liv stannat upp.
Allt det basala fungerar. Jag äter och jobbar, men lever i en tillvaro utan färger. Mat har förvandlats till föda och mitt jobb är bara försörjning. Jag sover inte längre. Utan ligger snarare medvetslös och jag minns inte längre mina drömmar. Jag lever som en krukväxt utan sol och utan någon möjlighet att slå rot.

När jag är bland folk ser jag dig hela tiden. Du fönstershoppar på Götgatan. Du håller någon i handen på T-centralen. Ofta är du på krogen med en annan man. Ni sitter nära varandra och pratar.
Ibland ser jag dig med en barnvagn, och det är som att vara ett ögonblick från döden. Det liv vi hade tillsammans spelas upp i mitt inre som en svartvit film utan ljud.

Jag tänker ofta på hur vi om vintern bar matkassar i snön. Jag minns din snoriga näsa, och jag ångrar att jag inte hjälpte till mer. Jag ältar det.
Varje dag jag kom hem fanns du där. När du log mot mig och frågade hur jag haft det, tappade jag andan för ett ögonblick och jag kunde inte annat, än att stirra på din mun.
Du ville bara umgås med mig. Mig och ingen annan, och jag blev arg på dig. Du ville jag att skulle hålla om dig innan vi somnade tillsammans och jag klagade.

Skuggorna från vår sista promenad ekar i mig. Orden som kom ur mig förbannar jag varje dag. Jag minns sorgen i dina ögon och tårarna som fläckade dina kläder.
Jag önskar jag kunde få allting ogjort, men det går inte. Jag googlar ditt namn och ser att du har man, barn och radhus. Jag bor fortfarande i ett pojkrum med pizzakartonger och avslagen öl.
Kärlek i mitt liv är som en vass kniv i händerna på en dum apa. Det var bra att du blev kvitt mig.

Jag hoppas du är lycklig. Jag är säker på att du är det. Din nya man ser väldigt snäll ut, och dina barn har dina ögon och ditt hår. Lär dom allt du lärt mig.
I ett annat liv, är det du och jag. Inga ledsna ögon, inga fläckade kläder. Vi bär matkassar i snön, och om natten håller jag om dig.
Det är vi och bara vi.

Bella notte

Du har varit borta ett tag nu.

Ja.

Jag har letat efter dig.

Fint av dig.

Men du var ingenstans.

Jag är här nu.

Något har hänt med dig.

Jasså?

Larva dig inte.

Okej.

Det kommer tillbaka.

Vad?

Du vet vad.

Nej inte riktigt. Vad är borta?

Du är.

Ja.

Sluta.

Jag kan inte.

Det hjälper inte att tänka på det längre va?

Nej.

Är det jobbigt?

Vet inte. Kanske lite. Känns ovant.

Tänk att du aldrig gjort slag i saken.

Mm ja. Jag är för feg.

Äsch.

Så vad göra?

Kom tillbaka.

Vet inte om jag hittar.

Kom tillbaka bara.

Har jag det inte bättre här?

Nej. Kom nu.

Hur?

Kliv ut bara. Som du brukar göra. Som du alltid gör.

Ja. Okej. Vad ska jag ta med mig?

Inget!

Ingabritts blogg

En stad utan rök

Hon bodde med honom på en flyktingförläggning.

Nej inte riktigt. Ett boende för missbrukare var det.

Innan låg alla kläder i en trappuppgång.

Ja. Och alla telefonnummer var borta.

Sen fick han ett syskon.

Och han började stamma.

Hur blev det så?

Det vet ingen.

Ingen?

Ingen.

bad clown